Miamartini

Ibland får jag sån ångest o blir så arg på mig själv.... jag har precis allt jag kan önska mig, en underbar man som jag älskar, en underbar son. ett hem som jag skulle kunna tillbringa all min tid i.... underbara vänner.... ja allt.....
Men ändå e jag inte nöjd känns de som.....

Min man e dessutom min bäste vän som jag kan dela allt med.... o jag hoppas att de e ömsesidigt, men just nu e jag i en period när de inte känns så.....

Vi har båda valt att göra en stor resa i våra liv i form av en operation o visst denna resa tar ju folk till olika punkter o förhoppningsvis slutar vi på samma punkt i livet.
Men ibland känns det som att han utelämnar mig ur sitt liv.......
Jag vet att han pratar mycke med sina vänner o de vill jag att han ska göra, för de e lite de man har riktiga vänner till tycker jag.... att stötta varandra i vått o torrt. O jag hoppas verkligen att han fortsätter med de, men ibland känns de som att han berättar allt för dom o inget för mig, jag e bara någon som ska stå vid sidan om.

Häromdagen hände de något som för honom är väldigt stort o jag blev jätte glad för hans skull, men samtidigt ledsen inombords då jag som e den personen som ska stå honom närmst aldrig fått veta av honom att detta betyder så mycke för honom........
Missförstå mig inte, jag e överlycklig för hans skull, men jag känner mig samtidigt ännu mer utanför hans liv eftersom de gick upp för mig att han har egentligen inte delat några av sina tankar med mig..... jag står där o vet ingenting......


Jag vet att detta kan låta gnälligt....egoistiskt.... vad vet jag.
Tanken e inte att han på nåt sätt ska känna sig tvingad att prata med mig, men de hade varit skönt o få känna sig delaktig........


Jaja, detta går snart över..... de e nog bara en sentimental dag helt enkelt.....

O nu kommer då nästa grubbleri.... e jag egoistisk som reagerar som jag gör???

Nu har jag fått de ur mig så nu kan jag ta nya tag..............